Allmänt om Schäfern.

Värdens populäraste ras, en mångsidig brukshund.

I de flesta länder världen över toppar Schäferhunden år efter år

registreringstabellerna som mest köpta hund.

Anledningarna är naturligtvis flera, men de många användningsområdena

är nog skälet till att så många människor väljer denna ras.

Det finns knappast någon uppgift inom hundsporten,

eller i samhällets tjänst, som inte en Schäferhund klarar av.

Schäferhunden är visserligen världens - och Sveriges populäraste ras,

men det är för den skull ingen renodlad sällskapshund.

Den måste få jobba med både benen och hjärnan för att bli lycklig.

Man behöver inte flänga runt hela Sverige och tävla varje helg

(även om det oftast är rätt kul),

men man måste bibringa hunden kunskaper i en eller flera bruksgrenar.

Kunskaperna ska givetvis sedan underhållas med täta träningspass.

En Schäfer som inte får jobba är ingen lycklig Schäfer.

Rent allmänt kan man säga att bara riktigt aktiva människor

kan komma i fråga för att ha Schäfer,

aktiva genom att promenera i skog och mark,

och som dessutom har tid att arbeta med hunden.

En fråga som oftast ställs är om barnfamiljer kan skaffa Schäfer.

Rasen passar bra i en barnfamilj om hunden och barnen, med

föräldrarnas hjälp, får lära sig visa respekt och ta hänsyn till varandra.

Inte minst måste det finnas regler som måste följas från båda håll.

Även som oerfaren hundägare kan man mycket väl köpa Schäfer.

Förstagångs ägarna har som regel ett stort hundintresse, vilket med lite

hjälp kan utvecklas till ett väldigt fint förhållande med hunden.

Som hos alla raser bör man vara lyhörd för

råd och anvisningar och vilja lära sig ”allt”.

Är man det, kan rasvalet av en Schäfer bli mycket lyckat,

även om det är den första hunden.

Egenskaper och mentalitet Enklaste sättet att beskriva

en Schäfer är att citera en bit ur standarden:

”En Schäfer skall ha ett jämt humör och ha goda nerver,

vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt

(utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam.

Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som

sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund.”

Man kan säga att den skall utstråla styrka, vighet och självsäkerhet,

samt inge respekt och vara samarbetsvillig.

En valp har naturligtvis inte utvecklat alla egenskaperna till fullo,

men med en ägare som har intresse tid och engagemang,

kommer den säkert att leva upp till vad som ovan sägs.

Förarkontakten är bland det viktigaste vid hundens uppfostran,

oavsett vilken ras det rör sig om.

Om den är god, och signalerna från föraren är så tydliga

att hunden aldrig behöver tveka eller missförstå budskapet,

finns stora chanser att hunden skall bli precis som man vill ha den.

En normal Schäfer finner sig tillrätta i de flesta situationer och miljöer.

Den har därför inga problem att koppla av i hemmets lugna vrå under

förutsättning att den fått tillräcklig motion och stimulans.

Inom sin egen flock är den oftast kontaktsökande,

och stundtals kelig och ömhetsberoende.

Med rätt ledarskap är det inga problem med självständighet.

Mot främlingar skall den ha en något avvikande inställning,

utan rädsla och utan alla former av aggressivt eller hotande beteende,

alltså fullständigt godlynt.

Att väldigt många människor har stor respekt för Schäferhundar

beror säkert på att den liknar vargen

(den gamla folktron om vargens farlighet lever fortfarande kvar),

och att den syns ofta ”vilt bitande” vid TV-reportage från

idrottsevenemang med mera,

(något som är inlärt och sker på kommando),

samt att den kan vara något reserverad i

sitt sätt att hälsa på främmande människor.

Detta gör att den kan användas som vakthund.

Den skall då ha ett balanserat uppträdande.

Schäferhundens intresse för att jaga (vilt) är inte utpräglat

och brukar inte vara något större problem.

Den kan visserligen göra små utflykter ibland, men håller sig som oftast

inte längre bort än att den har flockledaren inom synhåll.

I sitt förhållande till andra hundar av samma kön är den bättre än

genomsnittet.

Antalet bråk och slagsmål är förhållandevis få

(med tanke på hur många Schäfrar det faktiskt finns).

Med träning i ung ålder och rätt ledarskap kan ett eventuellt problem

med detta nästan helt elimineras.

Vardagsliv med Schäferhunden En Schäfer skiljer sig inte från andra

raser när det gäller vardagslivet.

Inte heller motions- behovet skiljer sig från andra brukshundar som bör

bestå av dagliga promenader,

kombinerat med annan regelbunden motion som till exempel cykel-,

jogging-, skidturer (med pulka),

eller varför inte simturer på sommaren om man kan ordna detta.

Det ungefärliga motionsbehovet är två till 3 timmar om dagen, plus en

stunds mental aktivering i form av till exempel lydnads- träning.

Allt sammantaget borgar för att hunden mår bra och orkar utföra det

arbete som vi ålägger den, oavsett om det är på det fysiska eller det

psykiska planet.

Det spelar inte så stor roll hur man aktiverar sin hund,

huvudsaken är att man gör det, såvida man inte har en klar målsättning

med sin utbildning förstås,

som att bli brukschampion, lydnadschampion, bevakningshund,

hemvärnshund, räddningshund, draghund, vallhund, eftersökshund eller

vad det nu må vara.

En Schäfer som fått sitt behov av fysisk och mental aktivering

tillgodosett kan som vuxen vara ensam hemma några timmar,

även om detta inte är så lyckat.

Schäfern är ett utpräglat flockdjur och vill helst umgås med folk,

det vill säga sin familj så mycket som möjligt.

Sammanfattning, motion och aktivering:

Drygt två timmarsmotion per dag - plus mental aktivering

- Lugna vardagspromenader

- Långa skogspromenader

- Cykelmotionering

- Sim- motionering

- Följa med på ridturen

- Följa med på joggingturen

- Följa med på fjällturen

- Spår, skydds, enligt svenska eller internationella former

- Sök, rapport

- Lydnadsdressyr/tävlingslydnad

- Draghundssport

- Räddningshund

- Bevaknings- Hemvärns- Räddningshund

- Polisiärt arbete

- Annat tjänstehundsarbete

- Viltspår