Text: Sigge Wettermark

Melodi: ”Till min flicka” av Evert Taube

Schäfervisan

Jag vill sjunga om min vän och min tappra vapenbror,

Som har varit min kamrat i alla väder;

Som har läst uti mitt öga, och som lystrat till mitt bud

Han är fager i sin stolta vargaskrud

Ja, hans anor går tillbaka ända in i hedenös;

Han är ulv och varg till ättafar och moder,

Där som norrskenslågan brinner över stäppens vita snö,

Lade sig hans store stamfar ned att dö.

Och den ättling, som är kommen utav så förnämlig stam 

Har väl makt att tåla både köld och hunger,

När du ser och skådar in uti hans mörka ögonpar,

Är det vildmarksflammor du framför dig har.

Och han hugger och han biter och  han sliter och han drar,

När han blott får se en skymt utav din ovän.

När dig själv han plötsligt skådar, då blir  mild hans ögas glans

Och han viftar med sin stolta sabelsvans.

Och han vaktar hyddan din, så att du kan i trygghet bo,

Han är vaken, när du sover på ditt öra.

Han, han sover ej, hans öga och hans öra är på spänn 

Och en främlings steg han känner strax igen.

När som krigets alla åskor braka lös till blodig dans,

Går  han lugnt i regn  av kulor och granater.

Och han söker upp den fallne, både menig och major,

Ty då är han allas vän och allas bror.

Må vi höja då vårt glas för denna käcka, glada fyr,

Han som går för dig igenom eld och vatten;

Och till vardags är en muntergök, en tok som ingen ann,

Må han sån förbli, ja länge leve han!